Im the worlds greatest!

Jag har bara -4kg kvar att gå ned nu innan jag når min målvikt.

Sen i mars har jag gått ned - 8 kg!

Ja, jag vet, jag vet. Jag är grym!!

//C

Jag är levande igen.

Det är märkligt hur ens medvetna fungerar.. Hur tankarna kan ta över och styra hela ens liv, hur en liten obetydlig sak kan trigga igång gamla, bortglömda minnen.

Även om inte alla minnen är hemska, fruktansvärda minnen så är det ändå dom som håller sig kvar, känslan av övergivenhet, total ensamhet och ångest. Jag kan till och med känna smaken av bitterhet i min mun när jag sakta och livrädd försöker berätta.. Försöker få mig själv att förstå vad denna resa innebär, var jag är på väg.

Jag är livrädd och lycklig på samma gång.

Jim säger att allt detta är helt normalt, att jag följer mallen som en mönster elev.
Det är väl sant som K. Boye skriver.

"Ja, visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?Varför skulle all vår heta längtan bindas i det frusna bitterbleka? Höljet var ju knoppen hela vintern.Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja, visst gör det ont när knoppar brister, ont för det som växer och det som stänger. "

//C.

love

The hours I spend with you I look upon as sort of a perfumed garden, a dim twilight, and a fountain singing to it. You and you alone make me feel that I am alive. Other men it is said have seen angels, but I have seen thee and thou art enough.

-George Edward Moore

//C.

När jag somnade i går så hade jag en sådan lyckokänsla i kroppen och för sörsta gången på flera månader så var jag lika lycklig och tacksam över livet när jag vaknade - underbart!

//C.

Underbar morgon

Jag var ett vark i morse när jag vaknade, helt slut som artist. Det hel beror helt sonika på att jag spenderat mina nätter med trevligt sällskap och lite för mycket vin, så att jag var sen i morse var väntat.

Jag sprang till bussen, hann precis med den, tänkte i mitt stilla sinne " God damn vilket flyt!".

Hoppar av vid centralen för att byta buss, ser då att min andra buss precis kör in vid busshållsplatsen, får springa till bussen även denna gång och hinner precis med den - lycka!

Jag sitter där och tittar ut genom fönstret, lyssnar på min musik när det helt plötsligt slår mig att jag inte har en aning om var var jag är...

Jag börja få lite panik.. inser att klockan är strax innan 08.00 och just denna dag av ALLA dagar kan jag inte vara sen eftersom vi har månadsmöte med sales&marketing.

Panik! Hoppar av bussen mitt ute i ingenstans, väntar på vad som känns en evighet på nästa buss som ska ta mig in mot stan igen, väl framme vid min normala busshållsplats missar jag min buss med 10sek... Ser hur den precis lämnar hållplatsen när jag för tredje(?!!) gången denna morgon springer till bussen. De 12 minuter som det tog innan nästa buss kom kändes som en evighet.

Jag var på jobbet 08.15, mötet började 08.30.

//C.

I-lands problem

Helgen har varit underbar! även om jag för tillfället är fattig som en kyrkrått, inte ens råd med en kopp java på stan.. I know..
Och det blir inte bättre av att jag får min första lön först nästa månad..

Men trots det så känns livet ändå helt ok, skulle kankse t o m våga säga att det är toppen.

Tog på mig promenad skorna idag och gav mig i väg på en 7 km raskpromenad, åt nyttig mat hemma och i morgon blir det 3km löpning på gymmet. NU jävlar ska skiten bort, ingen återvändå.

När jag blir stor ska jag få lika fantastiskt snygga ben som fröken JK har, för er som inte sett henne, så kan jag bara säga att ni missat nåt - hon är galet snygg.

Nu blir det ett glas rött och mat som världenas bästaste kärlek lagat. Yummy!

//C.

...

I går var lika illa som förra veckan om inte värre. Det var som om han slog ett hål i mitt bröst som aldrig någonsin kommer att läka, alldrig att bli helt.

Sanningen är brutal, förnedrande, förtärande och fullständigt förödande men jag andas fortfarande, lite lättare, lite mer självklart och med lite mer tillförsikt.

Väl hemma möttes jag av hans värme, hans kärlek. Han höll mig hårt och länge tills mina ögon sved av tårarna som inte längre rann, tills dess att min kropp slutat skaka, hålet i mitt böst kändes mycket lättare, det skaver inte lika mycket nu men det är för att han hjälper mig att hålla fast, håll i hop.

Men resan gör nu kan jag bara jag göra, inga genvägar, inga undanflykter.

Jag är fullständigt livrädd och samtidigt så lättad av vetskapen att en dag kommer allting at vara annorlunda, allting kommer bli så mycket bättre än det någonsin varit.

//C.