Jag är levande igen.

Det är märkligt hur ens medvetna fungerar.. Hur tankarna kan ta över och styra hela ens liv, hur en liten obetydlig sak kan trigga igång gamla, bortglömda minnen.

Även om inte alla minnen är hemska, fruktansvärda minnen så är det ändå dom som håller sig kvar, känslan av övergivenhet, total ensamhet och ångest. Jag kan till och med känna smaken av bitterhet i min mun när jag sakta och livrädd försöker berätta.. Försöker få mig själv att förstå vad denna resa innebär, var jag är på väg.

Jag är livrädd och lycklig på samma gång.

Jim säger att allt detta är helt normalt, att jag följer mallen som en mönster elev.
Det är väl sant som K. Boye skriver.

"Ja, visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?Varför skulle all vår heta längtan bindas i det frusna bitterbleka? Höljet var ju knoppen hela vintern.Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja, visst gör det ont när knoppar brister, ont för det som växer och det som stänger. "

//C.