...

I går var lika illa som förra veckan om inte värre. Det var som om han slog ett hål i mitt bröst som aldrig någonsin kommer att läka, alldrig att bli helt.

Sanningen är brutal, förnedrande, förtärande och fullständigt förödande men jag andas fortfarande, lite lättare, lite mer självklart och med lite mer tillförsikt.

Väl hemma möttes jag av hans värme, hans kärlek. Han höll mig hårt och länge tills mina ögon sved av tårarna som inte längre rann, tills dess att min kropp slutat skaka, hålet i mitt böst kändes mycket lättare, det skaver inte lika mycket nu men det är för att han hjälper mig att hålla fast, håll i hop.

Men resan gör nu kan jag bara jag göra, inga genvägar, inga undanflykter.

Jag är fullständigt livrädd och samtidigt så lättad av vetskapen att en dag kommer allting at vara annorlunda, allting kommer bli så mycket bättre än det någonsin varit.

//C.