Mina systrar anser att jag lider av relationsproblem, att mitt missbruk är relationer.
Jag anser att det har fel men jag vet att jag har enormt mycket att jobba med när det kommer till relationer, att jag är fucked-up. Men å andra sidan vem är inte det?
Inte en enda gång sen jag pratade med föräldrarna få nästan 1 månad sen har någon i min familj hört av sig till mig, frågat mig rakt ut vad som hänt, vad som händer i mitt liv, hur jag mår, hur mina framtidsplaner ser ut. Istället sitter dom hemma, skypar, antar, gissar och kommer med förhastade slutsatser om hur jag mår och hur min sinnesstämning är.
Fast det är ju mitt fel också, jag har ju inte heller hört av mig. Men jag orkar inte ta ännu en fight, orkar inte hantera ångesten från min familj.
Jag har berättat min historia för alla som vill lyssna och konstigt nog är min familj de enda personerna som inte hört mig, inte sett mig, de är de personer som nu när jag som mest behöver dom väljer att sitta hemma i hemmets trygga vrå och skaka på huvudet av missnöje, prata sins emellan om mig inte med mig, om hur jag dragit mig undan, in i mitt skal, rynkade ögonbryn av oro för deras skull, skammen de känner har inget med mig att göra, det handlar om vad alla andra ska tycka och känna nu när Caroline freakat ur och ställt in sitt bröllop!!?! Och sen hör och häpna har hon träffat en annan.. Japp, helt klart så måste hon vara relations missbrukare - ABSOLUT!!
Jag är så trött, känslomässigt utmattade. Jag är glad att jag ska träffa min psykolog i dag.
//C.
I går firades Hanan med buller och bång, det blev middag med champagnedrinkar, litervis med vin, öl och som avslutning på kvällen dracks det färgglada och brinnande shots.
I tisdags i förra veckan åkte jag in till akuten, i torsdags fick jag min dom.
Garbage kids, vilka sjuka jäkla kort man samlade på.. ha ha! Jag älskade dom, kommer t o m hur de luktade.
Pratade precis med min mamma
I går berättade jag för honom. I går krossade jag hans hjärta, hans framtid, hans planer. Igår dog jag för honom.
Regnet öser ned utanför fönstret, snön smälter och arbetsveckan är snart avklarad. Underbart!
I går när jag satt hos frisören och fick min finaste brudfrisyr fixad ringde de från ett bemanningsföretag, de undrade om jag var intresserand av en tjänst det hade.
Jag har bestämt mig för vad jag ska göra när jag slutar jobbet. Jag ska åka på en helgresa med me, myslef and I till Köpenhamn. Shoppa, vila coh gå på SPA. Efter min lilla krasch för lite sen så har jag ett omättat behova av att får vara själv.. Har i ofs alltid haft det behovet men nu är det mer påtagligt än innan. Men vad gör väl det.
Dom ringde från SATS igår, tydligen är det en grej det gör. Ringer runt till oss som skaffat kort men låter det ligga i plånboken och smala damm.
I dag är det 4 veckor kvar tills jag är utan arbete.
I går för 16 år sedan, 1994, förlorade jag oskulden. Alla andra i gänget hade redan gjort det, de hade ju varit tillsammans med sina killar hur länge som helst.. typ 2-3 månader. Jag och kille i fråga hade väl varit tillsammans i ungefär lika länge, 2-3 månader, en evighet. Han bodde själv, för hans föräldrar bodde i Frankrike, allt var tafatt, klumpigt och fruktansvärt osexigt..
