Jag tycker att det är fantastiskt intressant hur människor agerar och reagerar när tråkigheter och ilska drabbar dem.

Jag gjorde allt för henne när hon mådde dåligt, lyssnade, höll om, höll fast, uppmuntrade, grät hennes tårar, tänkte hennes tankar. Sen flyttade hon in, tog allt för givet utan att så mycket som ett tack.

Nu när jag behöver stöd så finns hon inte längre...

Intressant..

Att jag ska bli dömd för något som jag inte ens är, utan så mycket som ett ord från hennes mun har jag blivit dömd som den sjuke, den utsatte, den dömde.
Jag har valt min tystnad, jag har valt att inte delta i detta spel som föregår bakom lykta dörrar, jag valt att blunda och vända andra kinden till men i mitt hjärta värker av de ord som haglar runt mig likt taggtråd runt mina handleder som sliter vrider mig i ångest, hopplöshet och förtvivlan.

Men jag är inte besegrad, det är nu mitt liv börjar.

Vänta bara!

//C.