...

Jag saknar honom hela tiden, hans närhet, hans skratt, hans humor, hans leende men framför allt saknar jag hans vänskap.
Han är min bästa vän.

Men jag valde bort honom för kärleken.

Så vad hjälper det att jag sitter här framför datorn och gråter och saknar honom?! Inte ett jävla dugg!

Det enda jag hoppas på är att någon vacker och ren själ inser vilken fantastisk människa han är och varsamt och försiktigt börjar laga det jag har förstört. Han förtjänar bara det bästa, för han är fantastisk, lika vacker på insidan som på utsidan.

Nu ska jag återgå till att gråta lite till, vältra mig i självömkan och dra täcket över huvudet.

//C.