Down memory lane

Hörde just Oasis - Wonderwall på radion.

Jag kommer ihåg en kväll i Göteborg i en sunkig studentlägenhet, jag var 21 han var 25, vi hade träffats ett tag men aldrig lyckats få till den där första kyssen.. Nu satt vi där i hans slitna manchestersoffa med varsitt glas billigt rödvin i handen då killen i fråga nervöst börjar pilla på allting runt om kring sig, reser sig ur soffan går fram till den största stero jag sett och sätter på en låt.

Wonderwall med Oasis, sen rodnar han och säger att han vill dedikera låten till mig. Jag kommer ihåg hur otroligt generad jag blev, ni vet när man dejat en kille som man tycker är så otroligt fin och så helt plötsligt inser man att nu jäklar smäller det - nu ska vi äntligen hångla!! Jag trodde jag skulle dö!
Men jag tog mod till mig, reste mig ur den sunkiga soffan, ignorerade mina stekheta kinder och fattade hans svettiga hand, vi kysstes hela kvällen..
När jag sen vandrade hem i det sommar varma Göteborg visste jag att vi aldrig mer skulle ses.
All spänning var borta. Men det är ett väldigt fint minne, oskyldigt och ungdomligt.

//C.