Igår när jag gick från jobbet såg jag en äldre man som satt för sig själv på en parkbänk vid vattnet, trots att solen sken och fåglarna kvittrade för första gången på hela året så kunde jag inte låta bli att se hur sorgsen han såg ut.. Hur ensam han såg ut.
När jag berättade om den gamle mannen för min syster berättade hon att hon läst en artikel om hur våra gamla i Sverige mår och den röda tråden i artikeln var att de allra flesta av dessa äldre människor var att de var fruktansvärt ensamna, att det enda de ville var att han nån nära, nån som de kunde prata med, nån som kunde ge dom en kram, ge dom lite männsklig beröring.
Bara jag tänker på hur många ensamna människor det finns i Sverige så får en klump i magen av obehag, det är ju fruktansvärt att våra gamla i Sverige behandlas så som de gör, som om de vore gammalt skräp där bäst före datumet passerat för länge sen. Och det värsta av allt är att det är dessa männsikor som hjälpt till att bygga upp Sverige.. Och det är så här vi tackar dom.
Jag och min syter började spåna på om man skulle kunna starta ett företag som tillgodo ser dessa människors behov. Som en typ av BRIS fast för vuxna PRIS = pensionärers rätt i samhållet. Där man kunde anställa godhjärtade unga, medelålders, gamla människor som är villiga att ge sin tid till en ensma männsika, ordna med transporter till exempelvis kaffeträffar, syjuntor, boule eller vad det nu kan tänkas vara för aktiviteter som kan göras för att hjälpa dessa ensam människor.
Detta var ju bara en tanke men vem vet? Kankse vinner jag miljoner och kan genomföra detta..
En sak är säker dock, jag kommer aldrig att lämna mina föräldrar ensamna i nån lägehet eller hus när den dagen kommer, aldrig.
//C.
